Kan ju börja med att dela med mig av en av de STÖRSTA dagarna i mitt/vårt liv.

Klockan 05.30 så vaknade jag av att det lät lite konstigt i magen, tänkte att det var bäst att gå på toa i alla fall men jag kom inte så långt som till toan...Splash, sa det bara så gick vattnet!
Kan säga att jag blev så jäkla chockad, men fann mig ändå ganska snabbt och tog mig till handduksskåpet för att ta en handduk att ställa mig på. Direkt efter det så blev det att ringa till Jerry...
Haha...hans första kommentar var: -"Skämtar du?!".

När jag hade ringt till honom så ringde jag till BB, där så tog dom lite information om mig och sen så var tanken att vi skulle åka in till kl.10, men kan säga att klockan hann inte bli så mycket!
Jerry åkte i alla fall hem från jobbet direkt. När han kom hem så gjorde han i ordning lite frukost till oss, jag hann knappt få i mig någonting av den för värkrna började komma tätare och tätare. Vid 7-tiden så fick vi nog, då ringde Jerry till förlossningen och sa att vi åker in nu för han såg hur ont jag hade hemma.
Var tur att vi åkte in när vi gjorde för var knappt jag orkade med att ta mig till förlossningen. Fick en värk i lägenheten hemma sen hann jag bara ner till bilen innan nästa kom, efter det så kom vi till parkeringen på lasarettet innan det var dags igen och sen precis när vi kom innanför dörrarna på förlossningen så kom en till..Shit, dom kom verkligen hur tätt som helst.

Vi fick i alla fall komma in på en sal på en gång, där fick jag byta om ta på mig en landstingsskjorta. Sen så fick jag lämna ett urinprov, sen fick jag lägga mig på sängen och ta på mig "spännband" som mätte mina och bebisens hjärtslag. Det var riktigt bra att få se för där kunde även Jerry se när mina värkar kom, så han sa till mig när den var som värst och hjälpte mig att ta mig igenom värkarna. Tog ett tag innan jag blev undersökt och innan jag fick reda på hur mycket jag var öppen, blev i alla fall riktigt glad när hon sa att jag var öppen 5 cm...Jag kommer tyvärr inte ihåg exakt vad klockan var då men vid 11-tiden så var jag öppen 8 cm. Jag får be om ursäkt redan nu för jag har minnesluckor från förlossningen, trodde jag skulle komma ihåg men nej då...Jag får väl helt enkelt skylla på värken för gud vad ont det gjorde. Jag hade ju förberett mig på att det skulle göra ont, men jag kunde aldrig ana att det skulle göra så ont som det gjorde. Jag tog i alla fall lustgas mot den första smärtan och senare så fick jag även ryggmärgsbedövning och jag är så glad att jag tog beslutet om ryggmärgsbedövningen så fort som jag ändå gjorde. När den hade värkat så fick jag äntligen lite andrum från all smärta. Då kunde jag t.o.m. gå på toan så det var himla skönt! Jag minns att jag knappt hann tillbaka till sängen innan det var dags igen för nya, ännu värre värkar. Kan ha fel om tiden där för jag hade ingen koll på tiden överhuvudtaget...Men jag vet att barnmorskan bara hann lämna rummet innan hon fick komma tillbaka in igen.

Kämpade på som tusan med krystvärkarna. Tyvärr fick jag göra jobbet själv eftersom min livmoder inte ville hjälpa till. Slutade med att jag fick något dropp med värkstimulering, det gjorde en himla skillnad och jag slapp göra allt jobb utan resultat. Minns att jag tyckte att krystvärkarna var jätte hemska, kändes ju som att det var på gång men då hade det inte hänt någongting (enligt mig), men barnmorskan sa att allting gick jätte bra och att jag skulle tänka på hur jag krystade. Till slut fick jag i alla fall till tekniken och det flöt på fint, sammanlagt så höll jag på att krysta i 1½ timme innan lilla Albin bestämde sig för att det var dags att titta ut...Minns hur Jerry verkligen peppade mig att ta i det sista, nu ville vi verkligen träffa våran underbara lilla bebis. Kändes helt otroligt när jag fattade att jag faktiskt hade fött honom, kan inte beskriva den känslan! Man måste verkligen uppleva den för att förstå vad jag pratar om. Klockan 12.47 så tittade i alla fall våran underbara lilla prins Albin ut och han var sååå himla fin. Varken jag eller Jerry kan få nog av att bara titta på honom. Jerry fick klippa hans navelsträng medans han fick ligga på mitt bröst en stund. Sedan var det Jerrys tur att mysa med våran underbara prins medans barnmorskan undersökte mig och jag fick föda fram moderkakan, var riktigt häftigt att se den. Jag kan inte fatta att det har varit Albins hem i ca.9 månader..Det är helt sjukt!

Vi är så himla stolta över oss själva och att vi tog oss igenom förlossningen så himla bra!
Jag hade verkligen inte klarat mig utan Jerry, kändes så himla skönt att ha honom vid min sida..vi fick beröm av våran barmorska och undersköterska efter förlossningen. Dom sa att dom tyckte vi var ett bra team och att det märktes att vi varit ihop så länge..Fick hur mycket beröm och stöd som helst under förlossningen också. Vi hade sån tur att vi var de enda som var på förlossningen så dom var md oss hela tiden och kunde koncentrera sig bara på oss, vi kunde verkligen inte haft det bättre!

Behöver jag säga att jag är VÄRLDENS lyckligaste!
Nu har jag de två underbaraste killarna i mitt liv och jag kan inte ens beskriva hur mycket jag älskar dom.
Tack tack tack för att jag är så himla lyckligt lottad.
KÄRLEK